Sitter här och längtar efter att få träffa nån att känna närhet och kärlek ifrån någon som älskar och respekterar mig som jag är, har ett sånt behov av närhet och att ha nån att rå om som man kan få lägga ner all sin omtanke och kärlek på, vill inte vara ensam mer, och fast jag ensam är så är jag glad för det och hur det än verkar så mår jag bra i ensamheten! :)

På denna sida finns dom som vågar vill och kan njuta av livet och inte skäms för den dom är: porrigt.se 

<script type="text/javascript" src="http://code.jquery.com/jquery-1.5.1.min.js"></script> <script type="text/javascript" src="http://www.porrigt.se/js/ext/ribbon.js"></script>

Sitter här helt ensam vid datan dag för dag, med vilja och önskan att få träffa nån, men på grund av en enda sak så nobbas jag varje gång, även dom som säger att det är lugnt och att dom inte bryr sig om att jag har en funktionsnedsättning och det gör så ont varje gång, kanske jag ser glad ut och kanske skratar jag och låter glad när jag pratar, men inerst i själen forsar tårarna och längtan tillbaka till för, när allt var bättre och innan jag upptäckte intresset för tjejer, för då mådde jag som bäst!

Har ju en jävla vilja att göra saker med, men kan inte göra det för min funktionsnedsättnings skull, skulle vilja göra nåt av mitt liv, att få vara en del i det och ha ett jobb och om man så vill bara gå ut och träffa nån tjej om så bara för ett one night stand, men kan inte göra sånt och jag är inget svin heller som lyckas med tjejer för det är tydligen så man ska beté sig om man vill ha framgång med dom! ?

Förlåt att jag är som jag är och att jag blev som jag blev, nu orkar jag inte mycket mer, det är tomt hos mig på resan mot graven!

Jag vet inte vad jsag ska säga eller göra, varfrör födes jag med en vilja, men utan möjlighet att göra det jag vill, vill inte tänka tillbaka på dåtiden att jag då kunde vara med och känna gemenskap fast jag kände mig anorlunda redan då och till och med utanför för jag har alltid vart han som inte passar in nån stans, men ändå ska vara med och vill vara med, men känner som allt händer runomkring mig, som jag stod mitt i och var navet allt kretsa kring, men ändå inte, och så fort jag säger nåt känner jag mig dum, som att alla vill prata med mig och försöker att lyssna och höra vad jag säger, men att det är svårt att höra och därför inte förstår vad jag säger :(

Och att vara så stel i benen som jag känner mig och ha dålig balans gör att jag spänner mig och att jag blir nervös för att göra bort mig, som att jag ska ramla och så, jag är tyvärr helt klar i huvudet så att ha viljan och att kunna vara och göra som alla andra, men inte kunna det för att man födes med syrebrist så man fick överspännda benmuskler är jobbig, annars hade jag varit väldigt bra man idag och sen det värsta är att jag kan ha sex, men att jag ska behöva bli så stel i benen efteråt ( Fast inte alltid ), det får mig att inte känna mig som en riktig man!

Allt är bara jobbigt och inget känns kul längre  allt man gör blir bara fel och jag önskar att man slapp ha några kännslor, man bara lever för att man finns utan att ha nåt att glädja åt, man bara väntar på att det ska va över typ!

Tankar som far genom huvudet, länhgtan efter kärlek och när het som får en att må dåligt,  krossat hjärta, för att du inte är ett svin!

Var finns du ärliga seriösa själ,

du ser mig inte, du hör mig inte,

du vänder mig ryggen och kör på,

som inget hade hänt.

Jag var bara en hållplats,

tills nästa avgång, utan

tidtabell kom han i tid,

så var man åter bara en,

hållplats för nästa,

som ville slå sig till ro,

innan nästa avgång!