Sitter här helt ensam vid datan dag för dag, med vilja och önskan att få träffa nån, men på grund av en enda sak så nobbas jag varje gång, även dom som säger att det är lugnt och att dom inte bryr sig om att jag har en funktionsnedsättning och det gör så ont varje gång, kanske jag ser glad ut och kanske skratar jag och låter glad när jag pratar, men inerst i själen forsar tårarna och längtan tillbaka till för, när allt var bättre och innan jag upptäckte intresset för tjejer, för då mådde jag som bäst!

Har ju en jävla vilja att göra saker med, men kan inte göra det för min funktionsnedsättnings skull, skulle vilja göra nåt av mitt liv, att få vara en del i det och ha ett jobb och om man så vill bara gå ut och träffa nån tjej om så bara för ett one night stand, men kan inte göra sånt och jag är inget svin heller som lyckas med tjejer för det är tydligen så man ska beté sig om man vill ha framgång med dom! ?

Förlåt att jag är som jag är och att jag blev som jag blev, nu orkar jag inte mycket mer, det är tomt hos mig på resan mot graven!